vad var det du sa, sa du?
och man har så mycket att säga, så mycket man vill tala ut om och skriva av sig. men så finner man inga ord. och allting rinner sakta bort. tillsist glömmer man bort, vad det var man ville få sagt. och fortsätter vardagen lyckligt ovetandes om sitt undermedvetna.
för man vill skrika skratta och gråta men man vet inte vart man ska börja. och istället torkar allt ihop, som en liten skrumpnad lerbit. lerklump. en stor jävla skitklump av ett stort jävla ingenting som kallas för känslor som man fan inte kan skita ut för då skulle man få skrapsår i häcken. fattarni?
ännu en lerklump att bygga på muren med. jag skulle hellre stå blottad inför gud med alla mina känslor än att gömma mej bakom en kylig sten fasad och glömma bort vilka känslorna var. så som jag gjort så många gånger förut. är det någon som förstår?
för jag glömmer bort vad det är jag menar nu igen
men det finns en känsla som vägrar försvinna.
för man vill skrika skratta och gråta men man vet inte vart man ska börja. och istället torkar allt ihop, som en liten skrumpnad lerbit. lerklump. en stor jävla skitklump av ett stort jävla ingenting som kallas för känslor som man fan inte kan skita ut för då skulle man få skrapsår i häcken. fattarni?
ännu en lerklump att bygga på muren med. jag skulle hellre stå blottad inför gud med alla mina känslor än att gömma mej bakom en kylig sten fasad och glömma bort vilka känslorna var. så som jag gjort så många gånger förut. är det någon som förstår?
för jag glömmer bort vad det är jag menar nu igen
men det finns en känsla som vägrar försvinna.
Kommentarer
Trackback