Emancipated

Jag är arg. Jag är arg för allt som aldrig blev något, för allt som aldrig varit och för allt som aldrig kommer att bli. Så tekniskt sett finns det inte ens något att vara arg över. Men jag är arg på de där förrädiska jävla förhoppningarna. Jag är arg på dig för att du inte finns. Jag är arg på livet för att jag lever det så hängivet, men när jag i svaga ögonblick inte klarar det, så tycks inte livet leva i mig.

Jag är arg på alla svaga jävlar, för precis som du alltid sa, så är det de svaga som måste trycka ner folk runt omkring sig för att få känna sig starka. Jag är så jävla förbannad på de svaga jävlarna. För de förstår inte hur de förstör, de förstör sina egna liv, men det bryr jag mig faktiskt inte ett skit om. Jag är arg för att de förstör andra människors liv. De som faktiskt är allra svagast, de som ligger ner, de som dem sparkar på.

Och jag är arg för att jag som stark, inte känner något behov av att kasta skit på andra, så jag får bara sitta och tiga och ta stryk medan jag tänker, okej, jag är en större människa än er. Men vem fan hör det? Vem fan förstår det?

Osäkra jävla äckel, allihopa.

Jag vet inte varför jag bryr mig om vad ni tycker, för vore jag verkligen stark inifrån och ut och raktigenom, då skulle jag inte bry mig ett skit, men jag är bara en vilsen liten tonåring, som visserligen har hittat sig själv, men förlorat så mycket på vägen. Och jag sitter och skriver Åthelvetemedhelaskiten i mina skissblock, för jag vet inte om jag ska tycka synd om er, eller om jag ska hata er.

Men alla är ju inte så. Tack och lov. Vet ni att Micaela Berggren, det är nog den coolaste människan i hela världen. Och jag tror nog att hon verkligen kommer att förstå.

Och så är jag arg på blogg.se också, för att det inte går att logga in, så att jag måste skriva det här i ett dumt word-dokument och publicera det imorgon.