någon annanstans

Det känns som att veckorna går, men veckorna går så långsamt. Mänsklig reaktion kanske? Hjärtats och hjärnans sätt att springa ifrån alltihop och krypa ihop under en gammal träsoffa för att drömma sig till någon annan plats och skydda sig ifrån verkligheten. Det känns inte som om jag är där, eller... här. Det känns som om jag är fem månader härifrån. Älskling du är så kall. Så satans stel och blek och fullkomligt likgiltig.
älskling, älskling, älskling
jag förstår varför det hände, men kan inte förstå att det har hänt.

Livets gång. Men ändå inte, du trotsade ju livets gång, trotsade livet. Jag tänker att du aldrig mer kommer få känna smaken av ben & jerrys, att du aldrig mer kommer känna tangenterna smattra under dina fingrar. Aldrig mer vara täppt i näsan och aldrig mer vara ledsen. Fast det var väl det som var meningen med allt?
aldrig mer vara ledsen

Jag känner mig oförmögen att klämma ur mig något mer för stunden

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback