Emancipated

Alla jag omges av skriker mitt namn, men jag kan bara ropa ett i taget...

Mina farligaste vapen? Mina ögon, mitt papper och min penna. För denna värld är ju bara tillfällig. Och ingenting vi gör eller är kommer att göra eller gör någon skillnad ändå eftersom vi alla kommer att dö sen ändå. Sorgligt men sant. Vi kommer alla att dö. Förr eller senare. Så vad vi gör spelar ingen roll. För vi ska dö... Så detta är bara tillfälligt. Det är alltså det som består som är viktigt och spelar roll.

Helt ärligt så skiter jag i vilket. Människor och omgivningar och omständigheter är ändå alla bara tillfälliga.
Vilket är då verkligt. Det jag:et som dör kroppsligt eller det jag:et som dör själsligt?
Är jag ens en person?
Vad är det egentligen som utgör en person?
Åsikter? Tankar? Handlingar? Utseende? Förutsättningar?
Någon annan kan ha samma åsikter och tankar som jag beroende på uppfostran och omständigheter (dvs. förutsättningar i livet) ... Någon annan kan utföra samma handlingar som jag baserade på åsikter, prioriteringar och handlingar som i sin tur är baserade på uppfostran och omständigheter. Utseendet är bara något tillfälligt som man är fängslad i tack vare något man kallar för gener. Detta kan man numera ändra på med hjälp av genmanipulation och dessutom plastikkirurgi.
Man kan alltså välja vem man vill vara genom att välja hur man gör, är, tänker och ser ut osv...

Jag vill bara vara mig själv.

Den stora frågan är alltså;
VEM FAN ÄR JAG!?

Ta avstånd. Ibland önskar jag att jag tog avstånd. Då skulle man inte göra någon besviken.
Det känns som att ni är där, därinne i mitt hjärta, men det är trångt. Ni bufflar och bökar och slåss och försöker ta mer plats. Mitt hjärta kommer kollapsa. Det är överbelastat. Överbelastat. Ni kvävs där inne i mitt lilla, lilla hjärta. Min tid räcker inte till att fylla era lungor. Och jag försöker ge er allt av mig själv för att ni inte ska dö, men istället så dör jag. Och för varje tråd som förtunnas och blir svagare blir också jag svagare. Det kallas för prestationsångest.
Eller kanske Gudskomplex?
Eller kanske pointguard, sex mvg:n, många fina vänner, tindrande leenden, tonföljder, picasso och strävan efter perfektion.

livets små positiva överraskningar. Dagens var två sjöjungfruer.

Jag hatar att ha fel. alltid... Smile