Emancipated

varför kan man inte bara sluta tänka när man inte vill mer? när tankarna bara ligger och gnager, det är sååååå frustrerande. och det finns inget man kan göra åt saken. jag hatar dej, jag blir så jävla arg. vad fan är det här? det är inte nån jävla tävling. du vägrar vekligen ge upp. och jag hatar dig också. du är så vilseledande. du bara leker va? och jag vet att jag leder, men ingen kommer någonsin att vinna. fattar vi inte det? så du kan lika gärna ge upp för du kommer inte komma närmare målet än vad du är nu ändå. det skulle vara mycket mer betryggande om alla korten låg på bordet, tycker inte du det också, även om man skulle känna sig lite blottad? för jag vet att jag skulle vinna då. eller som sagt, ingen skulle kunna vinna, men du skulle förlora. och jag får så otroligt mycket skuldkänslor för att jag har sådana här tankar, men jag blir så irriterad på dig att du ens tar upp det varje gång. självklart lägger du till att det inte räknas, eftersom det inte räknas.. men om det inte räknas borde det inte ens existera. det existerar inte ens någon anledning för dig att ta upp det. och...
och du då... vart kom du ifrån?! ännu ett problem. vad har du med det här att göra? vart kom du ifrån? vad vill du? nu blir jag ju riktigt orolig, för vad händer när man parar ihop den som fångar alla med den som inte blir fångad av någon? du har ju redan allt, ni har ju redan allt...give up yourself for my dying wish? fast varför ge upp när man har något perfekt inom räckhåll. perfekt+perfekt=perfekt. ni har ju redan allt. fast det kanske bara är så jag inbillar mig?
och på tal om det, inbillade jag mig då också? jag kommer knappt ihåg det nu, bara som ett vagt minne, eller. nej, jag kommer ihåg det som ett minne av ett minne.
helt plötsligt började jag längta till något som inte kommer att existera den här sommaren. sakna. jag borde inte sakna det. jag vill inte ens sakna det. nej nu orkar jag inte tänka mer. nu ska jag stänga av.

virrvarr av tankar...