disorienterad
Ta avstånd. Ibland önskar jag att jag tog avstånd. Då skulle man inte göra någon besviken.
Det känns som att ni är där, därinne i mitt hjärta, men det är trångt. Ni bufflar och bökar och slåss och försöker ta mer plats. Mitt hjärta kommer kollapsa. Det är överbelastat. Överbelastat. Ni kvävs där inne i mitt lilla, lilla hjärta. Min tid räcker inte till att fylla era lungor. Och jag försöker ge er allt av mig själv för att ni inte ska dö, men istället så dör jag. Och för varje tråd som förtunnas och blir svagare blir också jag svagare. Det kallas för prestationsångest.
Eller kanske Gudskomplex?
Eller kanske pointguard, sex mvg:n, många fina vänner, tindrande leenden, tonföljder, picasso och strävan efter perfektion.
Jag kände exakt samma sak för några veckor sedan. Familjesemester får mig att längta efter den där äckliga känslan.
jag har det hela tiden raring.
men förinta mig ur ditt hjärta då efterssom att du inte verkar ha tid längre och att jag tydligen förändrar dig och trycker ner dig. gör det om du vill det!
jag vill bara säga att jag förstår hur du menar, men..
att vara pointguard är inte sådär ;)
<3<3